Special Olympics sektionen
Lägesrapport från Special Olympics sektionen
När jag blickar bakåt och försöker minnas hur allting började, kan jag inte tycka annat än att det varit en fantastisk utveckling för vår sektion. Ja, från början var vi ju inte ens en sektion men ute på Finsta hade vi en gymnasiesärskola inom naturbruksprogrammet med ovanligt många idrottsintresserade särskoleungdomar i mitten av 90-talet. Själv hade jag precis avslutat alla mina engagemang inom fotbollen ,som ledare och tränare och tänkte att dra mig tillbaka till ett stillsamt liv som enbart ”idrottskonsument”.
Det som frapperade mig mest var att dessa ungdomar kunde så mycket om idrott men aldrig själva deltog i någon idrottsutövning. Vi började i all enkelhet med lite innebandy. När vi t.ex. skulle till Elmia-mässan i Jönköping, ville killarna att vi skulle ta med klubborna och de bad mig lyssna om det inte fanns någon klass där som vi kunde spela mot.
Jag skall aldrig glömma denna första match vi spelade. När det återstod dryga 2 minuter var ställningen 7-7 och nästan alla spelare på planen hade gjort något mål. Jag bad en stilla bön: ”måtte det inte bli några mera mål nu”, för matchen hade ju redan bara ”segrare”. Resultatet stod sig och jag skall aldrig glömma glädjen efteråt.
”Kan vi inte spela fotboll också?”
Självklart! Djurgården hade vid denna tid redan ett gäng (Special Olympics-lag fick jag lära mig att det hette, när det var idrott för intellektuellt funktionshindrade). De var på sommaren 2000 ute i Rimbo på ett träningsläger. Jag fick en telefonsignal med förfrågan om träningstid på Arkadien samt om vi inte hade ett lag som kunde spela match mot dem. Jag vill minnas att vi förlorade med 8-7 men vann den efter matchen arrangerade straffsparksläggningen. Vilken glädje på båda sidor!
Nu var den s.k. snöbollen i rullning. Jag insåg att skulle vi fortsätta med denna verksamhet och också vara mottagliga för nya deltagare, så måste vi organisera oss.
Verksamheten i Rånäs 4H kände jag väl till. Dessutom hade vi drivit en Idrottsskola tillsammans under min tid i Rimbo IF:s ungdomssektion. När Hans Davidsson berättade att de hade en ”vilande” handikappsektion, insåg jag direkt att den fick vi allt blåsa liv i nu. På ”köpet” fick vi ju en helt fantastisk kassör och person, som kunde hjälpa oss.
Nu skulle vi bara skapa vår egen sektionsstyrelse. Jag har suttit i några valberedningar och vet hur svårt det kan vara att få folk att ställa upp. Tanken var nu också att vi skulle ha med 2 av våra aktiva i denna sektion. När jag då frågar Johan Holm och Niklas Moberg om de kan tänka sig att ställa upp på detta och De svarar: ”Får vi det?”, blir jag nästan tårögd, för ett sådant svar har jag aldrig fått tidigare. Så nu är Johan och Niklas ”naven” i vår verksamhet. Inte minst ser de till att den s.k. ordföranden får något uträttat.
Här gör jag ett historiskt hopp. Efter att vi under en lång följd av år varit ute på olika tävlingar i Sverige och utmärkt oss för att vi förutom att vi är ganska duktiga på att spela fotboll, är ett mycket trevligt lag att ha att göra med, så hände det med start 2008 någonting som vi aldrig kunnat drömma om. Visserligen hade Ekk Logren varit med som friidrottare vid Special Olympic World Games Shanghai 2007 men detta år fick vi en förfrågan om vi inte som lag, tillsammans med Uppsala (Våra kompisar som lockade in oss i seriefotbollen) kunde representera Sverige vid en europeisk fotbollsturnering i Helsingfors. Vilken lycka! Nu var vi i landslagströjorna också.
Under 2009 fick vi 2 uppdrag. Först var vi med på Special Olympic Winter Games i Idaho, USA med 8 spelare och bildade floorhockey lag tillsammans med Lysekil. Nu gjorde vi något, som vi är väldigt glada över efteråt. Vi åkte 3 dagar före den övriga svenska truppen och tillbringade de dagarna i San Francisco. På vår meritlista finns nu att vi sett Alcatraz, åkt bil på San F:s böljande gator, åkt Cable Car (de gamla spårvagnarna) och blivit bjudna på lunch av vår generalkonsul Barbro Osher.
Uppdrag 2 var att vi delade ett landslagsuppdrag med Eslöv vid en stor europeisk fotbollsturnering i Lissabon. Våra 5 killar som var med kommer aldrig att glömma träffen med gamla storstjärnan Eusebio och den örn som alltid flyger 4 varv kring Stadio de Luz inför varje Benficamatch.
Under 2010 representerade Johan Holm oss vid Summer Games i Warzawa. Visserligen som bowlingspelare men han är ju en av oss. Detta år fick vi också en inbjudan från våra finska vänner att få komma över med ett klubblag och spela Helsinki Cup.
Äntligen är jag framme vid 2011 och nu kan jag säga att det brakar loss fullständigt.
Detta år arrangeras Special Olympic World Games i Aten. Till spelen kommer 7500 idrottare från 182 länder. Vi i Sverige bidrar med en trupp på 82 personer. Av dessa kommer 9 från Roslagen. Detta är årets största idrottshändelse i världen.
Nu händer något som vi inte är vana vid. Plötsligt skall det göras tidningsartiklar. Vi blir kallade till Radio Roslagen och Radio Uppland för intervjuer. Så ringer Sportnytt på TV och vill göra ett reportage. Vi är ju helt plötsligt nästan kändisar. Vi blir kallade till ett möte på Idrottshistoriska Museet, där den grekiska ambassadören vill önska oss lycka till och där Carola sjunger för oss och kramar om alla men inte ledarna.
Framme i Grekland startar vi med Host Town. En tanke, där värdlandet inbjuder de deltagande att se något av det land de besöker. Vår Host Town var på Rhodos. Ljuvligt att få 5 dagar här på ett förstklassigt hotell. Det är vi inte vana vid. Förutom poolen och stranden bjöds här på utflykter till sevärdheter. Festkväll blev det också när vår Greklandsambassadör Håkan Granqvist kom över och bjöd på middag. Det var nog det längsta buffébord som jag har sett. Ambassadören gjorde verkligen sig tid att prata med alla. Dessutom verkade han vara väldigt fotbollskunnig. Han höll på IFK Norrköping.
Invigningen på Atens gamla olympiastadium från 1896 var minst sagt pampig. Det spelar ingen roll om man sitter på hårda marmorbänkar om Stevie Wonder är där och sjunger.
Vi hade ett tjejlag från Timmele(Ulricehamn) och Umeå samt ett Unifiedlag från oss och Kungälv på plats. Båda gjorde mycket bra insatser men bara Unifiedlaget lyckades bärga en bronsmedalj. Guld ordnade dock Emra Bylbyli efter en fantastisk insats i kula.
Läs mer om hur det gick i World Winter Games på Norrtelje Tidnings hemsida.
Väl hemma kommer nästa stora händelse. Nu är det Gothia Cup i Göteborg. Halva gänget har varit på Dalecarlia Cup men nu är den yngre avdelningen här. I år har Kim Källström gått in som sponsor för vår turnering, så på plats finns 20 lag från 7 nationer.
Vid invigningen inför 50 000 åskådare får vår grupp tåga in först bakom Kim. Ordet ”Ståpäls” kommer väldigt väl till hands. Vi hamnar dessutom på Göteborgspostens löpsedel.
Gruppspelet för oss går sedan ute på Kviberg. Kim är på plats under måndagen till allas oförställda glädje. Vårt lag kämpar på bra och tar sig faktiskt till torsdagens final nere på Heden. Detta är Gothia Cups hjärta. Alltid mycket folk som tittar på matcherna. Kanske blir vi nervösa. Vårt tidigare så vägvinnande spel är som bortblåst. Vi orkar helt enkelt inte på Husqvarna denna dag. Den sorgen byts dock snabbt till glädje: Vi har vunnit ett silver.
Efter allt fantastiskt som alla våra spelare nu upplevt i olika sammanhang, vad skall vi nu hitta på i en framtid för att överträffa detta? Genom de år som gått har vi träffat på så många lag och länder som är ungefär som vi, så vår målsättning får väl bli att vi skall åka någonstans med hela vår sektion för att ha ett framtida idrottsutbyte.
Samtidigt som vi tänker så här utåtriktat för de som har varit med länge, önskar vi inget hellre än att det ständigt trycker på nya och yngre kamrater som vill vara med om detta glädjefyllda.
Som Du kanske märkte när Du läste allt detta så pratar vi sällan om resultat. Vårt övergripande resultat är att vi tränar i vår sport och kommer till spel så väl förberedda som möjligt i ett lag där vi litar på att alla gör sitt bästa. Om detta i något sammanhang inte räcker, så har vi ändå ingen anledning att gnälla på varandra. Jag tycker Special Olympics-devisen är så fin:
”Låt mig vinna, men om jag inte vinner, låt mig vara stolt över mitt försök”.
Sanna Idrottshälsningar från Åke Enström
Att läsa om Special Olympics sektionens resa och utveckling är verkligen inspirerande. Det är fantastiskt att se hur en passion för idrott och gemenskap kan skapa så positiva och livsförändrande upplevelser för individer med intellektuella funktionshinder. Att börja med enkel innebandy och sedan utvecklas till att vara en del av internationella evenemang som Special Olympic World Games visar på både dedikation och framgång. Det är särskilt rörande att läsa om deltagarnas glädje och stolthet – att få representera sitt land eller bara delta i en lokal match verkar ha varit enormt betydelsefullt.
Ert engagemang i att skapa inkluderande sportmiljöer och uppmuntra varje individ att delta och utvecklas är beundransvärt. Det är tydligt att Special Olympics inte bara handlar om sport, utan också om att bygga en stark gemenskap och ge möjligheter för personlig utveckling. Er berättelse är ett kraftfullt exempel på hur sport kan vara ett verktyg för positiv förändring och hur det kan berika livet för många. Det gör mig stolt och hoppfull att se sådana initiativ frodas, och jag ser fram emot att följa er fortsatta resa och framgångar.
Åke Enströms engagemang och passion för att hjälpa dessa ungdomar att växa, både som idrottare och individer, är verkligen beundransvärd. Det är tydligt att det arbete som görs inom Special Olympics inte bara handlar om sport, utan också om att bygga självförtroende, gemenskap och en känsla av prestation.
Devisen från Special Olympics – ”Låt mig vinna, men om jag inte vinner, låt mig vara stolt över mitt försök” – fångar essensen av vad idrott bör handla om, oavsett om det är på elitnivå eller på gräsrotsnivå. Denna berättelse är en stark påminnelse om kraften och betydelsen av inkluderande idrott. Stort tack för att du delade med dig av er fantastiska resa!